It's all over the place
Jag har glitter över hela mig och hela vardagsrummet. Det är stökigt men på ett juligt sätt så det är lugnt. Älskar julemys♥
Igår var jag och Jossan på vetekatten (som vanligt) och åt frukost. Sedan åkte jag hem och dumpade onödiga grejer och plockade upp nödvändiga, såsom datorn och matlåda och tog mig iväg till SU. Satt och pluggade i några timmar innan seminariet.
Jag har lite svårt för seminarier. Det är en riktigt utsatt social situation. Det märks extra tydligt på en kvinna i klassen som har så sjukt låg rang där. Först har vi en diskusion om något, hon flikar in och det jobbiga händer. Alla tystnar, det känns instinktivt att det är fel men om ärligheten ska fram har jag aldrig riktigt förstått vad hon pratar om, det är som att hon läser fel böcker och inte lyssnar på föreläsningen innan seminariets början.
Jag har försökt några gånger att ge henne gensvar bara för att liksom, men det slutar alltid då med att jag inser att jag inte har något på hennes planhalva att göra. Jag kan inte tänka i hennes banor, ingen verkar kunna det. Fan också. Det känns så jäkla dumt!
Som tur är var det utlämning av hemtentan igår och därmed sista gången vi alla var tvugna att ses. Jag kan bara hoppas att det bara var jag som reflekterade över det här.
//Helen
Igår var jag och Jossan på vetekatten (som vanligt) och åt frukost. Sedan åkte jag hem och dumpade onödiga grejer och plockade upp nödvändiga, såsom datorn och matlåda och tog mig iväg till SU. Satt och pluggade i några timmar innan seminariet.
Jag har lite svårt för seminarier. Det är en riktigt utsatt social situation. Det märks extra tydligt på en kvinna i klassen som har så sjukt låg rang där. Först har vi en diskusion om något, hon flikar in och det jobbiga händer. Alla tystnar, det känns instinktivt att det är fel men om ärligheten ska fram har jag aldrig riktigt förstått vad hon pratar om, det är som att hon läser fel böcker och inte lyssnar på föreläsningen innan seminariets början.
Jag har försökt några gånger att ge henne gensvar bara för att liksom, men det slutar alltid då med att jag inser att jag inte har något på hennes planhalva att göra. Jag kan inte tänka i hennes banor, ingen verkar kunna det. Fan också. Det känns så jäkla dumt!
Som tur är var det utlämning av hemtentan igår och därmed sista gången vi alla var tvugna att ses. Jag kan bara hoppas att det bara var jag som reflekterade över det här.
//Helen
Kommentarer
Trackback