HelenHBE

Jag har gått och funderat hela dagen. Jag blir så paff när det förflutna dyker upp igen och blir en del av ens nutid. För det känns så otroligt och overkligt, men samtidigt så naturligt. I allafall ibland. Inte alltid, men ibland.
Mitt förflutna började göra sig påmint i söndags när jag kollade min facebook på morgonen. En viss Parker hade skrivit till mig. (Om ni inte minns Parker kan jag upplysa om att det var en (på den tiden) grabbhalva som ofta förekom i min blogg i början. Han omnämns redan i det allra första inlägget och sedan divideras hans beteende och mina känslor kring det i x antal inlägg framöver.)
För att göra en lång historia lite kortare så resulterade den nyvunna kontakten i "en öl". Det var så sjukt att träffa honom, samma gamla Parker, fast ändå inte. Mognare, vuxnare, klokare. Fast lika härlig som förr.
Jag vet inte var jag vill komma med allt det här. Det bara... jag vet inte.
Det hade hunnit rinna mycket vatten under bådas våra broar, på det sättet märktes det att lång tid passerat. Men samtidigt... Kan inte låta bli att fascineras....Kan i allafall med säkerhet säga att han vuxit ifrån sin förra titel 'idiotins okrönte konung'.

Ska nog dansa lite och försöka rensa hjärnan. Grubblerier. Nutid, dåtid, framtid, allt i ett enda stort gytter.

//Helen