Konstiga jävla män
Förord:
Innan ni börjar läsa det faktiska inlägget måste jag påpeka att det skrevs runt klockan sex på morgonen och i ett onyktert och smått skärrat tillstånd.
Var på GK med Jenni, Jossan och Jossans kompis Linda och hennes pojkvän. Sällskapet var jättetrevligt men själva GK har verkligen stangerat. Dags att hitta ett nytt hangout.
Jenni gick relativt tidigt och sedan följde paret. Kvar blev alltså Helen och Jossan, dålig musik och konstiga påflugna män.
Det var en charmig men konstig liten man som frågade om vi ville följa med på efterfest. Det ville vi inte. Då frågade han om jag ville ta en fika någon gång i nyktert tillstånd. Jag vet inte, Känns för seriöst.
På vägen hem var det en man som började prata med mig när jag stod och väntade på tunnelbanan på medborgarplatsen. Han fattade inte att jag inte direkt hade lust att umgås med honom så han babblade på. Efter ett tag hörde jag någon som ropade mitt namn och blev därmed (trodde jag) räddad av en arbetskamrat till mig. Jag sa till mannen att jag skulle gå och vara social med arbetskamraten. Vilket jag sedan var hela vägen till t-centralen då det ju var dags att byta till blå linjen.
Jag smet snabbt som satan av tunnelbanan och "råkade" missa att säga hejdå till mannen. På väg ner för trappan tog någon tag i min axel. Det var han. Han började prata om att det kändes jobbigt för honom att jag visade på ett så otrevligt sätt att han var oönskad osv osv. Han följde mig ner till blå linjen och vi fortsatte diskutera.
Han gick på samma tunnelbana som jag men sa att han skulle gå av stationen innan mig så om jag inte hade något emot det så kanske vi skulle kunna prata till det var dags för honom att gå av. Jag kände mig dum som dissat honom på ett så uppenbart sätt så jag gick med på det.
Problemet var bara att han inte gick av på sin station. Han gick av på min station. Han gick med mig hela vägen hem och vi pratade och pratade, han förklarade hur snygg han tyckt jag var (och det var därför han börjat prata med mig) men att han nu också insåg att jag var en bra och fin människa och att jag verkade väldigt intressant.
Jag kände mig sjukt orolig och försökte se riktigt ful ut samt verka rejält ospännande. Efter ett tag började han be om ursäkt då han insåg att jag ju antagligen var livrädd för honom och måste trott att han var en galen våldtäktsman. Jag kan ju bara säga att en promenad från solna centrum hem till mig fylld av lovord och ursäkter inte direkt ställde honom i bättre dager.
När vi var utanför min "gård" tänkte jag lite snabbt avsluta samtalet och springa in och låsa dörren. Icke. Han insisiterade på att han skulle få ge mig sitt nummer och fullständiga namn så att jag antingen kunde ringa eller adda honom på facebook om jag ändrade mig (jag hade nämligen redan tackat nej till en fika).
Vid det här laget var jag extremt stressad och ville verkligen bara bli av med honom så jag tog både nummer och namn. Tyvärr kom han då på att han ju var tvungen att kissa. Det kändes som att han ville att jag skulle erbjuda honom min toalett men den gubben gick inte. Jag pekade ut ett lämpligt kissbusakge på andra sidan vägen och ropade några hejdåfraser och joggade sedan till min port.
Grejen är att jag nu missat att beskriva hans påstridiga sätt, han upprepningar, hur han hela tiden tittade sig omkring (och påminde väldigt mycke tom hur en farlig våldtäktsman skulle sett ut i typ en Beck-film) och det faktumet att han vägrade lämna mig ifred. Dessutom glömde jag nämna att han ju absolut inte var ute efter något fysiskt utan ville träffa mig bara för att sitta och prata, bygga upp något vackert och meningsfullt osv. Han försökte hela tiden visa sig så harmlös att jag verkligen blev livrädd.
När jag väl kom in i porten slet jag igen dörren, rusade till hissen och låste snabbt som fan in mig i mitt trygga bo. Jag kan inte minnas sist jag var så skärrad över något. Det här var alltså typ två timmar sen nu men jag var tvungen att ringa Jossan och bli lugnad samt att titta på ett avsnitt av livet i fagervik. Jag hatar att han vet var jag bor.
Epilog:
Jag kommer antagligen se lite annorlunda på det här imorgon. Jag hoppas det i varje fall. Kanske lite...eh, nyktrare, i dubbel bemärkelse.
Shit, stackars snubbe. Han ÄR antagligen helt harmlös men kunde bara inte riktigt få fram det han ville få fram och sen blev allt antagligen bara fel. Fan vad dum jag känner mig nu. Men jag var verkligen skiträdd.
Vem är galningen egentligen?
//Helen
//Helen
Innan ni börjar läsa det faktiska inlägget måste jag påpeka att det skrevs runt klockan sex på morgonen och i ett onyktert och smått skärrat tillstånd.
Var på GK med Jenni, Jossan och Jossans kompis Linda och hennes pojkvän. Sällskapet var jättetrevligt men själva GK har verkligen stangerat. Dags att hitta ett nytt hangout.
Jenni gick relativt tidigt och sedan följde paret. Kvar blev alltså Helen och Jossan, dålig musik och konstiga påflugna män.
Det var en charmig men konstig liten man som frågade om vi ville följa med på efterfest. Det ville vi inte. Då frågade han om jag ville ta en fika någon gång i nyktert tillstånd. Jag vet inte, Känns för seriöst.
På vägen hem var det en man som började prata med mig när jag stod och väntade på tunnelbanan på medborgarplatsen. Han fattade inte att jag inte direkt hade lust att umgås med honom så han babblade på. Efter ett tag hörde jag någon som ropade mitt namn och blev därmed (trodde jag) räddad av en arbetskamrat till mig. Jag sa till mannen att jag skulle gå och vara social med arbetskamraten. Vilket jag sedan var hela vägen till t-centralen då det ju var dags att byta till blå linjen.
Jag smet snabbt som satan av tunnelbanan och "råkade" missa att säga hejdå till mannen. På väg ner för trappan tog någon tag i min axel. Det var han. Han började prata om att det kändes jobbigt för honom att jag visade på ett så otrevligt sätt att han var oönskad osv osv. Han följde mig ner till blå linjen och vi fortsatte diskutera.
Han gick på samma tunnelbana som jag men sa att han skulle gå av stationen innan mig så om jag inte hade något emot det så kanske vi skulle kunna prata till det var dags för honom att gå av. Jag kände mig dum som dissat honom på ett så uppenbart sätt så jag gick med på det.
Problemet var bara att han inte gick av på sin station. Han gick av på min station. Han gick med mig hela vägen hem och vi pratade och pratade, han förklarade hur snygg han tyckt jag var (och det var därför han börjat prata med mig) men att han nu också insåg att jag var en bra och fin människa och att jag verkade väldigt intressant.
Jag kände mig sjukt orolig och försökte se riktigt ful ut samt verka rejält ospännande. Efter ett tag började han be om ursäkt då han insåg att jag ju antagligen var livrädd för honom och måste trott att han var en galen våldtäktsman. Jag kan ju bara säga att en promenad från solna centrum hem till mig fylld av lovord och ursäkter inte direkt ställde honom i bättre dager.
När vi var utanför min "gård" tänkte jag lite snabbt avsluta samtalet och springa in och låsa dörren. Icke. Han insisiterade på att han skulle få ge mig sitt nummer och fullständiga namn så att jag antingen kunde ringa eller adda honom på facebook om jag ändrade mig (jag hade nämligen redan tackat nej till en fika).
Vid det här laget var jag extremt stressad och ville verkligen bara bli av med honom så jag tog både nummer och namn. Tyvärr kom han då på att han ju var tvungen att kissa. Det kändes som att han ville att jag skulle erbjuda honom min toalett men den gubben gick inte. Jag pekade ut ett lämpligt kissbusakge på andra sidan vägen och ropade några hejdåfraser och joggade sedan till min port.
Grejen är att jag nu missat att beskriva hans påstridiga sätt, han upprepningar, hur han hela tiden tittade sig omkring (och påminde väldigt mycke tom hur en farlig våldtäktsman skulle sett ut i typ en Beck-film) och det faktumet att han vägrade lämna mig ifred. Dessutom glömde jag nämna att han ju absolut inte var ute efter något fysiskt utan ville träffa mig bara för att sitta och prata, bygga upp något vackert och meningsfullt osv. Han försökte hela tiden visa sig så harmlös att jag verkligen blev livrädd.
När jag väl kom in i porten slet jag igen dörren, rusade till hissen och låste snabbt som fan in mig i mitt trygga bo. Jag kan inte minnas sist jag var så skärrad över något. Det här var alltså typ två timmar sen nu men jag var tvungen att ringa Jossan och bli lugnad samt att titta på ett avsnitt av livet i fagervik. Jag hatar att han vet var jag bor.
Epilog:
Jag kommer antagligen se lite annorlunda på det här imorgon. Jag hoppas det i varje fall. Kanske lite...eh, nyktrare, i dubbel bemärkelse.
Shit, stackars snubbe. Han ÄR antagligen helt harmlös men kunde bara inte riktigt få fram det han ville få fram och sen blev allt antagligen bara fel. Fan vad dum jag känner mig nu. Men jag var verkligen skiträdd.
Vem är galningen egentligen?
//Helen
//Helen
Kommentarer
Trackback
