HelenHBE

Igår försökte jag rädda en liten koltrasthane som låg på mamma och pappas veranda.
Han låg och tryckte mellan en stubbe med en blomkruka på och staketet. När jag försökte få fram honom därifrån kröp han halvvägs under staketet. Om jag försökt mer hade jag nog brutit nacken på stackaren. Jag lade iaf en liten handduk över honom så att han åtminstone inte skulle frysa ihjäl.
I morse när jag vaknade var han inte kvar när jag tittade ut genom köksfönstret. Jag blev helt lycklig när jag såg en koltrast sittandes på terrassräcket och sedan flyga iväg.
När jag sedan tittade ned på verandagolvet insåg jag att från platsen där han legat gick fågelspår, inte åt det håll varifrån jag sett en koltrasthane flyga iväg, utan i motsatt riktning. Och där låg han i en liten snödriva med benen spretandes.
Jag vet att jag kanske är barnslig och så men jag minns faktikst inte när jag blev ledsen på det sättet sist. Framförallt blev jag ledsen över att något av det sista han kanske kände var skräck, orsakad av mig. Hur skulle han kunna veta att jag bara föröskte hälpa till. Det måste varit hemskt för honom.
Pappa sa att det är naturens gång. Kan fortfarande inte bestämma mig för om han har rätt eller inte.

//Helen