HelenHBE

Idag åkte min syster till Paris och hon kommer inte tillbaka på tre hela långa månader. Iof ska jag försöka ta mig dit i November men det känns ändå som en väldigt oöverkommlig tidsrymd.

  Som tröstpris för att familjen inte kan umgås med henne får vi passa katt'n Paste. Henne tycker vi alla väldigt mycket om men det är ju ändå inte riktigt systeryster...

I måndags gick det iaf ganska bra. Trots min enroma skräck för att gå dit. Jag var där alldeles för tidigt. Således stapplade jag inte in svettig osv. Mina kurskamrater var inte bara skinny fashionistas utan ganska normala människor...ganska. Jag vågade dock inte prata med någon. Jag var alldeles för koncentrerad. Min kurs verkar vara typ det roligaste en liten Helen kan pyssla med.

Det som inte är lika roligt är min ekonomiska situation just nu.
  Som vi alla vet är jag något av en shopoholic och efter månadens klädesinköp känns det svårt men väldigt nödvändigt att betala turkisk-kursen, magdans-kursen, studentkårsavgiften och kurslitteraturen.

Au revoir! till systern, skolångest och mina pengar!

//Helen

Senaste dygnet har spenderats på Jennis landställe.
  Det var kräftskiva. Och som ni kanske minns hände både det ena och det andra under förra årets dito. Det var faktiskt lite "hot action" i år också men inget som jag var inblandad i. (Lite besviken på en viss man med underbar parfym som till en början hade potential men stangerade under kvällen.)
  För Jennis skull hoppas jag att det är sant som man säger att gammal kärlek aldrig rostar. Ivana gjorde en avstickare på några timmar. Hon somnade tydligen hos nån...det enda de gjorde var att sova säger hon och jag tror henne.
  Personligen hade jag desto större svårigheter på det området så jag lämnade sängens värme och de två sleeping beuties (Olivia och Maria) för att se vad som hände.
  Där ute hade tre uthålliga själar en egen liten fest och dansade Hootchie-danser. Jag joinade och det var minst sagt... intressant. En flicka. Låt oss kalla henne milk bar var nämligen i sitt absoluta esse och det var svårt att slita sig men till slut lyckades jag ta mig förbi BRÖSTEN och kunde gå och lägga mig. 
 
Så. Vad har jag lärt mig?
1: Män som luktar gott behöver inte vara goda. (What you smell isn't always what you get)
2: De bästa stunderna har man med människor som verkligenverkligen betyder något
3: Att jag är fobiskt rädd för storbystade kvinnor.

//Helen

Kan inte hjälpa det. Vet inte vad det handlar om. Är det så att jag bara har något allvarligt fall av PMS eller har jag förvandliats till något slags sociopat?
  Igår var jag skitotrevlig mot Adam och ganska otrevlig mot Dave. De förtjänade det inte. Idag har jag varit väldigt otrevlig mot min mor. Jag kan inte hjälpa det. Annars om nån går mig på nerverna kan jag liksom räkna långsamt till tio innan jag svarar och lyckas oftast med att inte vara elak. Nu går det inte alls. Jag blir hulken. Det är läskigt...
  Ska iaf inte träffa någon efter jobbet ikväll och så får jag helt enkelt hoppas att det gått över tills på imorogn. Då jag ska ut på Jennis landställe.

Vad ska man ha med sig ut på den öde ön den här gången? Shorts eller täckjacka?

//Helen

Jag har bestämt mig för att bygga upp hela min höstgarderob utifrån ett par skor. Allt som jag köper för att bära under hösten måste passa oklanderligt till mina nya älsklingar.
Självklart måste jag köpa ett par überbekväma skor också. Helst lite småfula. Skulle inte vara någon riktig höst utan dem.
  Nu ska jag betala räkningar och se om jag har råd att följa med mamma och systeryster till stan för lite shopping:)



//Helen

Den första personen som kysste mig...
Rättelse: Den första personen som försökte kyssa mig traskade idag in på jobbet. 
  Det var i början av sjuan. Jag var lite kär i honom och han tittade på mig...på det där sättet ni vet. Man visste inte om det betydde något men man hoppades.

  Hela klassen skulle åka bort på en "lära-känna-varandra-weekend" och vi bara råkade placera våra sovsäckar på samma ställe.

  Och det råkade bara bli så att vi låg och kramades. Han sjöng Nirvana(Antagligen vår enda gemensamma nämnare)-låtar i mitt öra.
  Helt plötsligt låg vi ansikte mot ansikte och han började närma sig. Försent insåg jag vad som höll på att hända. Helt plötsligt fanns hans tunga i min mun. Jag fick panik och vände bort huvudet. Han frågade om jag var blyg och jag svarade ja. Där slutade vår fina och opåbörjade romans.
  Dagen efter åkte jag hem och slog på TV:n. Det andra planet hade just flugit in i WTC men det verkade inte direkt vara någon stor grej, särskillt inte om man tänkte på vad jag genomled! (Den förlorade kärlekens tusen kval+13år). Ni kanske förstår
 Där stod han iaf idag och det kändes väldigt konstigt att se honom och prata med honom utan att känna någonting. Han som fick elfte spetember att te sig som en petitess.
 
//Helen
 

Min älskade f.d. svärfar slog mig en pling idag. 
   Han ville bara säga att han och min f.d. svärmor saknade mig och att han hoppades att vi på något sätt skulle kunna hålla kontakten. När jag sa att han skulle hälsa f.d. svärmor sa han att hon nog också ringer snart. Hur fint får det bli?  Saknar verkligen de där två.

Nu ska jag skriva ett ärligt sms och säga vadå? 
 
"Hej jag ljög bara när jag sa att jag vill träffa dig igen. Det var mycket lättare så. Hade jag redan då sagt att jag inte var intresserad av dig på något sätt hade jag varit tvungen att ta din reaktion. Tvingats se dig i ögonen när jag skulle sagt att jag inte tycker du är tillräckligt bra för mig. Sorry. Men jag ville gärna undvika det.
 Kram Helen"

Han ifrån i helgen(Velour-mannen) har hört av sig. Han säger att han vill träffa mig och att han saknar mig. Suck. Vill inte alls på den karusellen och särskillt inte med honom. Kanske inte ska skriva riktigt sådär som jag skrev här ovan men det är kommer ju ändå vara innebörden. Måste sluta lämna ut mitt nummer till folk.

//Helen

Efter jobbet träffade jag Mr.A(och mina) vänner Cribba och Niklas. Det var trevligt och mysigt. Ett kärt återseende.
  Vi mötte upp Mr.A vid sankt eriksplan och gick och satte oss i vasan. Han var väldigt kramig, hoppig och enligt mig iaf en aning berusad(han blånekade dock till detta) och skulle hela tiden klämma eller klappa på mig på det ena eller andra sättet. Det var lugnt till en viss gräns men de andra gossarna gav honom onda ögat(särskillt Arvid som också slutit upp till sällskapet) och till slut nöjde han sig med att bara stirra på mig.
  När det var dags att avrunda bestämde oss jag och Mr.A att jag skulle följa med honom hem och hämta mina kvarvarande saker.
  Det var så konstigt att komma hem till honom. Ganska överrumplande faktiskt. Särskillt hur allt var så invant. Jag tog av mig skorna och ställde dem där jag alltid ställt dem, smög förbi föräldrarnas sovrum eftersom hans mamma låg och sov (hans väldigt saknade mamma,) sedan gick jag in i hans rum och ställde väskan där jag alltid ställt den. Allt var sig likt, dock väldigt städat. Bilderna på mig fanns fortfarande uppe till och med.
   Och då hände det jobbiga. För första gången...nästan...sedan vi gjorde slut kom jag att tänka på allt som gått förlorat. Förut har jag varit så upptagen med att uppskatta allt jag vunnit. Att jag har lärt mig sova själv, att jag kan göra helt som jag vill osv, att jag inte alls tänkt på allt det där andra. Hans föräldrar, de slöa men mysiga Tvkvällarna och alla gemensamma vanor. Allt det. Det var faktiskt mycket upprivande. Det kändes som att jag var ute på väldigt hal is eller väldigt djupt vatten välj själv vilket du tycker passar bäst men det jag vill komma fram till är att jag blev extremt rädd för att istället för att sakna allt runt omkring honom börja sakna honom.
   När jag sedan skyndade mig för att hinna med bussen. Var det mer som att jag sprang bort från honom än till bussen.
   Jag fick inte ens med mig allt. Men mina älsklingsskor är iaf hemma hos mig nu och jag har äntligen tagit tjuren vid hornen och träffat honom och jag måste säga att det var riktigt roligt. Iaf till en början. 

På vägen hem tog jag en promenad med M. Både hon och jag hade saker att ventilera. Hennes var av lite värre karaktär än mina. Hennes förbannade ex har gjort sig påminnt.
  Har har fått besöksförbud från sin nuvarande flickvän och deras två månader gamla bebis. Det krävs ändå ganska mycket för det i Sverige och nu har M fått höra från en gemensam vän att han var påväg till Stockholm. Söker han upp henne och börjar tjafsa vet jag inte vad jag gör med honom!

//Helen