HelenHBE

Efter jobbet träffade jag Mr.A(och mina) vänner Cribba och Niklas. Det var trevligt och mysigt. Ett kärt återseende.
  Vi mötte upp Mr.A vid sankt eriksplan och gick och satte oss i vasan. Han var väldigt kramig, hoppig och enligt mig iaf en aning berusad(han blånekade dock till detta) och skulle hela tiden klämma eller klappa på mig på det ena eller andra sättet. Det var lugnt till en viss gräns men de andra gossarna gav honom onda ögat(särskillt Arvid som också slutit upp till sällskapet) och till slut nöjde han sig med att bara stirra på mig.
  När det var dags att avrunda bestämde oss jag och Mr.A att jag skulle följa med honom hem och hämta mina kvarvarande saker.
  Det var så konstigt att komma hem till honom. Ganska överrumplande faktiskt. Särskillt hur allt var så invant. Jag tog av mig skorna och ställde dem där jag alltid ställt dem, smög förbi föräldrarnas sovrum eftersom hans mamma låg och sov (hans väldigt saknade mamma,) sedan gick jag in i hans rum och ställde väskan där jag alltid ställt den. Allt var sig likt, dock väldigt städat. Bilderna på mig fanns fortfarande uppe till och med.
   Och då hände det jobbiga. För första gången...nästan...sedan vi gjorde slut kom jag att tänka på allt som gått förlorat. Förut har jag varit så upptagen med att uppskatta allt jag vunnit. Att jag har lärt mig sova själv, att jag kan göra helt som jag vill osv, att jag inte alls tänkt på allt det där andra. Hans föräldrar, de slöa men mysiga Tvkvällarna och alla gemensamma vanor. Allt det. Det var faktiskt mycket upprivande. Det kändes som att jag var ute på väldigt hal is eller väldigt djupt vatten välj själv vilket du tycker passar bäst men det jag vill komma fram till är att jag blev extremt rädd för att istället för att sakna allt runt omkring honom börja sakna honom.
   När jag sedan skyndade mig för att hinna med bussen. Var det mer som att jag sprang bort från honom än till bussen.
   Jag fick inte ens med mig allt. Men mina älsklingsskor är iaf hemma hos mig nu och jag har äntligen tagit tjuren vid hornen och träffat honom och jag måste säga att det var riktigt roligt. Iaf till en början. 

På vägen hem tog jag en promenad med M. Både hon och jag hade saker att ventilera. Hennes var av lite värre karaktär än mina. Hennes förbannade ex har gjort sig påminnt.
  Har har fått besöksförbud från sin nuvarande flickvän och deras två månader gamla bebis. Det krävs ändå ganska mycket för det i Sverige och nu har M fått höra från en gemensam vän att han var påväg till Stockholm. Söker han upp henne och börjar tjafsa vet jag inte vad jag gör med honom!

//Helen