Att komma hem
Vad ska jag säga?... än en gång föll jag. Men jag måste medge att han är en av de vackraste människorna jag känner och vem skulle kunna känna mig bättre än vad han gör? Det finns ingen som gör det kan jag bara be att få tala om, inte ens mina närmsta vänner kommer i närheten.
Han kanske är mitt öde i allafall? Vilket ju känns lite snopet för när jag var liten drömde jag om en man som jag var tvungen att stå på tå för att kyssa och han skulle vara jättestor och manlig. Mr.A följer inte riktigt de kriterierna. Men är det inte bättre att med lätthet kunna få sig en kyss när man vill? Och känns det inte bättre att han är på min nivå och inte uppfattar världen helt annorlunda än vad jag gör för att vi ser den från olika perspektiv?
Vad ska man säga liksom?
Jag har kommit hem
//Helen
Lång och smal- inget för mig
Jag har nämligen köpt den lite mer uppdaterade Ipod nanon som är kort och bred. Precis som jag=)
Den är min lilla älskling och jag har döpt den till Fatso.
Måste pyssla med lilla Fatso så att den snart kan fylla sin funktion=)
//Helen
...
Sista veckan har varit konstig, jobbig och omvälvande. Jag träffade en pojke som fick mig att tro/inse att Mr.A borde vara ett avslutat kapitel. Nu vet jag inte riktigt vad jag tycker om det längre. Nu är i allfall inkräktaren ett avslutat kapitel. Vi får se hur det blir med Mr.A. Jag tänker vara för mig själv ett tag. Jag måste vara säker på vad jag verkligen vill innan jag kommer hem igen så att jag inte lyckas såra honom igen.
Polis-polis-potatisgris fuck of and eat shit, bitch, tack så jävla mycket för stödet
//Helen
Fångad tanke ur låttext
And out on the street Are so many possibilities to not be alone
Ur låten Your heart is an empty room av death cab for cutie
//Helen
Det kliar i fingrarna
Hata elektronik.
Om jag inte visste att och hur jag kunde få tag på dig skulle det här vara mycket enklare. det skulle gå ett tag och jag skulle tänka på dig men sen inse det hopplösa i situationen och sedan glömma dig.
Som det är nu går jag och suktar efter min mobil och vet att jag kan om jag bara vill.
//Helen
And they call it puppy love
Säker på att det var en unge som blev kär i mig på bussen idag. Han var typ ett så jag känner mig faktsikt ganska smickrad. I den åldern är man fortfarande ärlig om sina känslor nämligen. Inte som nu.
Ungen i fråga satt iaf och stirrade på mig från stadion till hötorget och när jag reste mig upp för att kliva av började han skrika något som var skrämmande likt habbibi. Han skrek det om och om igen, det var som en sorglig arabisk film.
