Mr.As återintåg
Fram tills idag har jag faktiskt klarat mig riktigt bra. Bättre än väntat. Jag har lärt mig att jag inte alltid har någon annan vid min sida men att jag själv duger minst lika bra. Jag har kommit så långt att jag kan säga "det var nog bäst som skedde för oss båda". Detta pga. att jag isolerat mig ifrån honom och alltså inte haft någon/något som ständigt påminnt mig om vad jag förlorat.
Istället har jag kunnat glädjas över vad jag funnit. Ett självständigt liv för första gången sedan flera år tillbaka.
Nu. Så fort jag hörde hans röst i andra änden kom jag att tänka på allt det där som jag antagligen skulle kommit att tänka på förr eller senare ändå.
Det där med att ligga på hans arm, hans långa utläggningar om simpla saker som han funderat jättemycket över, hur det var att ligga där vid hans sida när det var sovdags, hur det var att vända sig i sängen och se bilder på mig själv i hans bokhylla. Hur det kändes som att han alltid fanns där, både fysiskt och psykiskt. Allt det där som jag är så rädd för att sakna. Allt det där som överspeglade de negativa aspekterna av vårat förhållande. Allt det där som skulle göra det omöjligt att se honom i ögonen utan att börja gråta som ett barn. Allt det som gör mig svag
Han vill att vi ska tråffas som vänner. Om ett tag har jag sagt. Jag måste få smälta allt det här som helt plötsligt dök upp som från ingenstans. Jag antar att det var konsekvenserna av Mr.As återintåg i mitt liv.
Konsekvenserna som jag skulle behövt handskas med nu eller senare. För jag vill inte att han bara ska försvinna ur mitt liv. Jag vill kunna vara hans vän men fan vad mycket enklare det skulle vara att bara frysa ut honom så som jag gjorde förra gången, det är så svårt att ha honom kvar i mitt liv utan att han ska stå för de saker han alltid stått för. Att han helt plötsligt ska vara min kompis. "En av tjejerna" Eller vad?
Jag tror iaf att det är bra att detta kommer nu och inte om två månader, nu är det bara en naturlig del av min bearbetning. För faktiskt- man kommer inte över tre långa år på två veckor.
När jag kommit igenom det här kommer jag vara en lyckligare och gladare singel som förhoppninsvis får en ny vän för livet!
Jag är så jävla lycklig att jag glömt bort vad jag heter!
ur Pensionat Oskar
(Läs det på finlandssvenska!)
//Helen
Var glad åt det du har fått vara med om istället för att vara ledsen över det du förlorat, heter det ju. Och visst ska man inte glömma alla dem fina stunderna som kanske gjorde det värt att utstå de jobbiga, men ett förhållande ska liksom vara något extra, något utöver familj, vänner, jobb, intressen - något bra. När ett förhållande börjar bli lite för jobbigt, får en att bli lite väl ledsen, lite upprörd lite för ofta osv - då är det som du säger oftast bäst att det tar slut. Framför dig väntar så mycket nytt som kommer bidra till nya, minst lika fina, minnen.
Hör av mig ang. lördag senare idag!
Är så stolt över dig och de beslut du har tagit. Du är på god väg igenom det här. Men det får ta den tid det tar. Ja vet vad du pratar om och det tar inte bara två veckor som sagt. Men under tiden en fortsättning på kreta kanske? Vi skulle ju hålla igång eller hur? haha.
Ses till helgen!
Ja du gums, önskar att allt hade varit enklare, för oss båda.
Jag tänker ofta på hur det var när du var min och jag din, och visst, det var inte en dans på rosor, men visst tusan gick det an, och det fanns stunder då vårt liv tillsammans var riktigt bra...Bäst!
Men en människa skriver flera kapitel i sitt liv, och jag är helt övertygad om att vårt "Break Up As It Should Be" är slutet på ett kapitel och början på och ett nytt... Och jag vägrar påbörja ett nytt kapitel, utan att veta att det kommer skrivas rader om dig och mig där, som bästa vänner. För om en tid vet jag, att jag kommer behöva någon att vända mig till, och det kommer definitivt att vara du, för du är min bästaste bästa vän, och en finare tjej får jag fanimej leta efter. DU är och har varit toppen från början till slut. Ledsen för att jag svikit dig så många gånger, och det blev som det blev för jag inte ville riskera att svika dig ännu mer igen, det måste du förstå...
Jag väntar på dig, och på att du ska känna dig redo för att fejsa mig, med glädjetårar i ögonen hellre än "tears of sorrow and pain"...
Har inte bråttom någonstans, och en massa tid över, så det är klart att jag finns här, du har mitt nummer, min address och vet var min brevlåda bor...
I'll be waiting, don't be a total stränger!
Kramar
Lättast blir det att gå vidare när folk tillåter en att göra det!!
Var tvungen att avreagera mig lite, lite.. Förlåt Helen, du vet mitt humör..
God bless you
