HelenHBE

Okej. Nu har vi haft samtalet.

Det var för några nätter sedan och om jag ska vara ärlig känns det inte lika pirrigt och betryggande som jag trodde det skulle göra. Jag är livrädd. Eller alltså, nu låter det ju helt fel, som att jaf inte alls är glad. Det är jag ju, verkligen. men ni vet att jag ju alltid fokuserar på de negativa sakerna...sån är jag. 

Iaf så är jag livrädd för följande:
- Att han ska tröttna på mig för det gör man uppenbarligen på flickvänner.
-Att han inte ska kunna hålla sin slampighet i skick
-Att jag inte ska kunna hålla min slampighet i skick
-Att han kommer börja ta mig för given
-Att jag börjar ta honom för given
-Att han ska sluta bry sig
-Att vi kommer börja ha tråkigt sex alldeles för sällan
-Att vi kommer börja bråka om puckade grejor
-Att hans mentala nivå ska regregera till en femårings så jag får börja ta hand om honom
-Att han kommer tycka data-/tv- eller video-spel kommer vara mycket mer intressant än jag
-Att jag kommer hitta en rejäl porrsamling
-Att jag kommer lägga på mig en massa och han slutar tända på mig
-Att han kommer lägga på sig en massa och jag slutar tända på honom

Som ni ser är det ganska mycket som kan gå fel så fort man tar steget från "det här är min....ehrm...hm...ja..." till "det här är min pojk/flickvän".
Och grejen är att om något av det ovanstående skulle inträffa skulle det vara riktigt illa. Riktigt illa. Det skulle inte bara innebära att jag skulle vara t vungen att sluta träffa honom och alltså skulle behöva gå och sakna honom hur mycket som helst. Det skulle också innebära att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle kunna lita på en man igen....Aldrig.

Hm....Jag längtar efter min boyfriend!

//Helen